Och det verkar i slutändan handla om klass. Trots allt.

Jag läste Saras senaste inlägg och blev lite fundersam. Inte över det, utan över hur jag själv ställer mig till alltihop. I veckan lunchade jag med klasskamrat K som kan vara bland de klokaste jag har haft förmånen att träffa. Utanförskap, på flera plan, pratade vi om. Det blev några steg upp på tanketrappan om vad jag ska göra med allt. Jag vill inte riktigt skriva om allt jag tänker, för det är inte färdigprocessat. Jag vill bara kommentera lite.

Så, i halvtid:

• Ett antal omtentor, de flesta självvalda. Ibland prioriterades annat, helt enkelt. Förresten gillar jag omtentaperioderna bättre, allt är så mycket lugnare då. Ingen katastrof.
• Stora skandaler beror på hur man ser det. Jag vet inte hur många som märkts eller uppmärksammats, men jag har bevittnat ett par och kanske indirekt varit delaktig i någon. Jag har dessutom lärt mig att skandaler för mig är tydligen inte samma sak som för andra.
• Sedan beror det på hur man definierar "totala sammanbrott". Jag säger att i min värld betyder det att gråta varje dag i två veckor, varav ett antal gånger inför folk jag inte betraktar som vänner samt genom en hel middag på restaurang med pappa. Då har jag haft två.

Jag måste tillägga att jag är less på att höra "Men du behövs där!" Jag skiter i vad skolan behöver. Jag måste nog tänka på vad jag behöver.

Har jag känt mig bekväm? Som att jag hör till? Som att det är det här jag verkligen vill?
Hm.

Istället fick jag frågan "Vad ska du bli när du blir stor?" av klasskamrat G, och sa "lycklig". Då sa han, "Vet du att du är den första jag frågat här som svarat det."

Var är jag lycklig någonstans? På Frescati i de fula husen. När jag kopplar, när jag tycker, när jag skriver.