Livrädd på lördagkväll

Isabelle och jag avnjöt en middag i godan ro när det ringde på dörren. Jag väntade ingen, blev fundersam. Jag smög ut i hallen för att kika i kikhålet. När jag det var mörkt därute blev jag rädd. Rädd på riktigt. Vem ringer på en flickas dörr ganska sent en kväll utan att tända i trapphuset? Så vi öppnade inte. Isabelle kikade också. Det ringde på igen. Någon med mörk röst mumlade.

- Jag tror det är en tant, sa Isabelle. Hon håller på med sin dörr.

Så här var det: Gamla tanten bredvid hade vaknat av ett metalliskt pipande oljud och hon förstod inte vad det var och kunde således inte stänga av det. Hon ringde på min dörr för att få hjälp att lokalisera oljudet.

På golvet i hennes sovrum hittade jag en liten pälsmus med inbyggd rörelsesensor som hakat upp sig. Istället för att bara pipa till när katttassar nuddar den pep den oupphörligt.

- Den här var det! sa jag.
- Voj voj, sa yrvakna tanten (typ).

Under tiden hade hennes lilla Molle kutat ut i trapphuset och lyckats hoppa upp i trapphusfönstret. Han kunde inte komma ned själv, tyckte han. Och vi nådde honom inte heller. Det blev Operation Hämta Stege Från Klädkammaren (Världens skummaste julklapp kom därmed till användning.). Tant blev glad. Katt blev glad. Vi blev fnissiga när vi sgtängde dörren om oss.