Som att ställa ifrån sig en ryggsäck full med skit

När jag berättat hela historien för dem jag bryr mig om blir de så arga att de hörs på rösten även om de försöker låta lugna. Jag kan älta det här i långa blogginlägg efter blogginlägg, men det känns inte värt det. Och jag ska vägra befatta mig med dem och deras illdåd, för de har förbrukat mitt förtroende. Det jag är ledsen för är inte det de sa till mig eller obefintliga ursäkter eller respektlösheten mot allt jag står för - utan att jag under mer än ett års tid la ned tid och engagemang på något som var värt så lite.

Det känns som jag ställt ifrån mig en tung ryggsäck. Jag har inte känt sådan här lättnad någon gång, tror jag. Idag har jag skrivit på en gruppinlämning, varit på seminarium och nu sitter jag på plan 3. Strax ska jag gå och fika med A. Herregud, vad bra allt blir. Och Ida, jag kommer till Uppsala och dricker rättvisemärkt kaffe. Kanske om två veckor?