Snurrar runt, runt

Nu tänker jag igen.

På hennes alla sambokompisar och mina som bor själva, alla utom två. Är det storstads- vs glesbygdsfenomen, eller är kompissammansättningarna väldigt olika, och varför, och vad leder det till, till slut?

På dem som har sådana spärrar för att ta sig för saker, som bara låter allt flyta på. Blir de nöjda med det de (inte) åstadkommer? Hur mår de innerst inne?

På olika förväntningar på julen.

På livet. Nej, jag är inte nöjd. Jag vill ha mer än det här. Jag kräver mer än det här. Jag vet precis vad jag vill.

På den kompis som mest av allt är upptagen av att alla ska tycka att hon är snäll. (Hon vet att hon är den snällaste.)

På dem som mest av allt är upptagna av att alla ska tycka de är snygga. (De vet att de är snygga.)

På mig själv som mest av allt är upptagen av att alla ska tycka att jag kan. (...)

På om jag saknar kören eller inte.