Men vad fan

Jag får inte åka. Eller, jag får väl göra vad jag vill, men då försvinner min plats. Verkligen försvinner. Vid nästa antagning är chansen stor att det är till ett masterprogram istället för en kandidatutbildning.

De försökte, studierektorn, studievägledaren, programansvariga. Det sa de, och det tror jag.

Att jag inte innan reflekterade mer över denna utgång kan jag faktiskt inte förstå. Kanske för att det mesta annars alltid varit så lätt att ordna - be snällt och ha goda argument, hoppa på, hoppa av, hoppa in igen, göra extrajobb, aldrig hitta en fast plats, men likväl få som jag vill och göra allt jag vill.

Så nu sitter jag i en minilägenhet jag förvisso hyser ömma känslor för nu, men som inte hade blivit just mitt hem om jag hade kunnat vänta och skaffa mig ett år eller två till i kön. Kanske hade det blivit en tvåa med balkong då. Och så hade jag inte köpt en obunden mobil för överpris utan fått den "gratis" som Eva säger, mot Telenorbojor. Jag hade inte haft de eviga tankarna hela sommaren på min dåliga ekonomiska situation och hade inte övervägt ta extraveckor med lån nu för att ha sen, trots att veckorna är på upphällningen.

Men nu har jag mest av allt ont i hjärtat och magen för att jag inte ska få bo vid fjordarna till våren.