Det är så mycket bättre nu. Sara sa att det syns.

Och jag kan inte säga exakt vad det beror på. Kanske på att det är 21 dagar kvar med dysfunktionella gruppen. (Här säger jag egentligen inget om majoriteten av individerna, bara om gruppen.) Kanske är det att snön kom och kylan. Kanske lilla katten. Kanske att ljuset kommer tillbaka. Kanske utbytesansökan. Kanske kursen.

Jag blir jättestressad av väldigt lite, men å andra sidan får jag saker gjort, märker jag efteråt. Det är inte handlingsförlamning.

Och ikväll har jag nybäddad säng och en liten katt som leker med stora katten och fina sånger i iPoden.