Kvalme

Läser Plutselig høre noen åpne en dør och det är faktiskt inte for pleasure, det är kurslitteratur, faktiskt.

Den handlar om en ung kvinna utan namn som är mamma till en fyraårig flicka. Hon ska skriva hovedoppgave, den här mamman, och det är under den perioden boken utspelar sig. Blandat med akademiska tankar och resonemang kommer hennes tankar om hur hon ska vara en bra mamma till sin lilla dotter. Men mellan raderna märker man att allt går sjukt dåligt trots alla föresatser och principer. Psykisk barnmisshandel. Barnet plågas.

Den är rätt hemsk. Väldigt hemsk. Men jag kan inte sluta. Fast sen mår jag illa och måste lägga den ifrån mig. Och så går det en kvart och så vill jag läsa vidare.

Och nu märker jag att den låter lite så här, men herregud! Så mycket mer raffinerad den är! Det som skrämmer med Plutselig... är inte det som händer, utan hur den är skriven med ett perspektiv som verkar sunt och trovärdigt, och skiftar det och man ser vad som står bakom raderna.

Ungefär som Lolita. Man kan tycka att det är en fin, fast lite störd kärleksförklaring till den unga tjejen. Eller så märker man hur sjukt dåligt tjejen mår, där i periferin.

Ärligt talat undrar jag hur bra det är med såna här böcker. Vad har de för effekt på själen?