Fan, fan, fan. faaan.

Jag är så ARG. Så förbannat rasande som inte liknar något jag känt på länge. Det är en sådan där ilska som börjar nere i tårna, förflyttar sig upp med sockerdricka till magen, där den pyser och exploderar upp i huvudet, som blir varmt och rött, och ut i armarna och händerna, som redan haft sönder tre pennor denna arla morgonstund. Jag är så arg att jag inte vet om jag kommer bli glad igen.

"Du förstod inte automatiskt [så varför skulle jag?]". För i helvete att jag gjorde. Jag förstår mer än jag vill automatiskt. Sedan om jag väljer att agera på det eller ignorera det beteende jag just förstått är en helt annan sak, men jag förstår och kan relatera. Jag kunde till och med relatera så pass att jag senare fick förklara varför det satt en kille på en stol den fjärde februari och löste korsord nästan hela kvällen. Och jag tycker inte jag är särdeles exceptionellt begåvad på det här området.

Jag vill inte ha gulligheter som överslätar. Jag behöver inte någon annans tålamod med min person. Jag fnyser åt om någon blir arg för att jag är arg. Jag kräver ömsesidig respekt och lyhördhet på djupet. Var finns det?

Nu skriver jag för mycket igen. Det har att göra med ilskan ända ut i fingertopparna.