Milano är inte lika fint som Bergamo.

Sammanfattning:
Milano är inte lika fint som Bergamo.
Hotellet hade grava varmvatten- och internetproblem.
Om folk snarkar är det svårt att sova ibland.
Kartläsare kan dyka upp från de mest oväntade håll.
Ibland kan det vara bra att sju pers gnäller om hunger och skoskav på en trappa nånstans, och sedan viker av första okända tvärgata, för annars hade dessa sju pers helt missat Elizabeth Hurleys sorti från Four Seasons och inklivning i en blå jaguar.
Man ska alltid packa en kjol.
Italiensk glass är oslagbar. (Tiramisù och jordgubb är en bra kombo.)
Sprit är billigt.
Bocconi var snyggt och CEMS-utbyte lite av en möjlighet.
Man måste skratta åt sig själv när man åkt spårvagn ut utanför kartan, in i knarkarkvarteren och absolut inte vet vart man ska gå, börjar gå, och upptäcker att man hela tiden var ganska nära hotellet.
Fem pers har känt sig som femte hjul till en dynamisk duo, även kallad DrygU. (DrygU höll varandras händer under hemresan, vilket hade varit väldigt gulligt om de inte varit just dryga mot varandra och alla andra under hela resan.)
Det kan vara hur trevligt som helst att åka flygbuss med en ny bekantskap mitt i natten i spöregn.
Man kan längta sig grön efter att komma hem.
Jag har säkert glömt en massa. Fyller på sen.