Det som hon drömt i natt.

Jag måste börja umgås med mina riktiga kompisar mer. Jag mår inte bra av hetsen. Den har fått det internshipet, den håller på att bli headhuntad, den ska bli intervjuad i en tidning, allt är så underbaaaart, hon är ett riktigt energiknippe, men nåde den som har fler intresserade på sin lista, slemgrabbarna kör cheesy lines på blonda 19-åriga nyinskrivna som de kanske inte kommer hälsa på imorgon. Och så vidare i all oändlighet.

Ibland kan det kännas bra och så går det ändå dåligt. Det är det jag är rädd för hela tiden. Får jag säga nu att det känns bra, vad jag är glad för, vad jag hoppas på, eller går nemesis-alarmet då?