Sent.

Jag behöver musik för att kanalisera vad-jag-nu-känner. Men jag hittar ingen, ingen som passar. Jag är inte arg - så ingen Alanis. Jag är inte nostalgisk - så ingen Winnerbäck. Kari går bort - det är verkligen inte rätt tillfälle. Hello Saferide är för obsessive-compulsive. Lisa Ekdahl för metaforisk.

Sen kommer det av sig självt. Ingen klockren text, bara snuddande. Men känsla, melodi, harmoni med ensam 29-graders-sommarnatt. Här. Den passar. Den kan jag spela.