Jag längtade hem.

Nästan hela tiden. Och det var konstigt och ovant - jag har inte haft hemlängtansklumpen i magen sedan klassresan i sexan.

150 nya människor utan egenskaper som tilltalar mig särskilt, ett hektiskt schema i en nybyggd skola, en okänd och ointressant rumskompis, ett opersonligt hotellrum. Ingenstans att gå undan, ingenstans att vara själv. Förutom med telefonen och svenskan. Som de andra inte förstod. Men det räckte inte. Jag var ynklig och längtade hem.

Hem är relativt. Hem är där jag känner mig trygg och varm och lugn. Hem är innergården med snödroppskaos och fågeltjatter i rabatten och lukten av regn. Hem är min breda säng med de nötta, lena påslakanen. Hem är varma armar och viskord i örat.

Jag är inte riktigt hemma ännu.