23 september, 2005

376 kronor

Det är inte egentligen det själva söva katt, spruta in på katt, katt slutar andas, katt slutar må dåligt som är ledsamt.

Det ledsamma är att åka hem med tom kattbur. Låsa upp dörren och ingen som jamar innanför. Den röda fleecefilten med täckt av vita, mjuka hår i fönstret. Försöka sova utan det mjuka purrrrret när katt hoppar upp i sängen, nosar en i håret och sen lägger sig vid ens fötter.

Det ledsamma är att se stora röda katten misstänksamt se sig om efter den där irriterande busglada luddsaken som brukar följa med hondenlångamedrötthår, det där vita fluffet som alltid ska bråka och smyga och slåss, var är han nånstans, jag vet han brukar vara här när hon är det!

Det ledsamma är att gå på stan, i en massa affärer, tänka "jag måste hem nu, katten blir ledsen!" Och sen bli ledsen själv. Att sitta framför datorn, ha gjort det ganska länge, och slås av tanken "Shit, nu har jag glömt Tussen, har han tråkigt, ska jag dra råttan i snöre ett tag?" Och komma på att det inte finns nån som vill jaga råttan i den här lägenheten längre.

Det är inte katten det är synd om längre, det är mig det är synd om. Det är jag som är ensam.

Och ändå, så jäkla glad jag är för dig. Du vet det. Men jag behöver skriva det här också.
Kom hit. När SAS bråkar finns Malmö Aviation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar